snart sova..

varit dåliga dagar, dagar då jag knappt orkat ta mig ut genom dörren. När ska detta sluta?!?
Därför jkag inte orkat skriva, vem vill skriva när allt känns.. meningslöst?

Nu är jag iaf bättre, varit hos läkaren o p.t. litegranna, så ja, hoppas att dewt är en riktig vändning nu och att det fortsätter vara iaf okej!

Haft en trevlig helg, myst med både stora&lilla hjärtat, for en sväng te marieberg och även hunnit med lite umgänge.
Idag var vi hemma fråpn jobb & skola då F hade feber igår, så hans feberfria dag idag, det var tufft, minst sagt! Plutten har kommit rejält in i sin sexårs-trots, och så var han trött på o gå hemma så nu på kvällen blev det tacos och lek med några vänner, det var skoj för oss båda!

Längtar tills imorgon, lite socialt umgänge på jobbet! Känns som det var sju år sen jag var där, heeelt segt o gå hemma, men vissa dagar pallar jag verkligen inte att gå utanför dörren.. Ja, jag vet, jag är knäpp :P

Nej, dags att sova.
XOXO

fredag

Biljard, trevligt nöje efter jobbet! Förlorar en del, men okej ändå haha! Snart hemåt, träffa stora hjärtat. Lilleman är ju borta, så kändes helt meningslöst att åka hem efter jobbet..! Som sagt, jobba på egentid! Gick okej på jobbet, skoj var det iaf :-D skönt med helg. Sova hur mkt man vill, göra det man känner för och utan barn finns inga måsten ;-) imorgon dejt med bästa Amanda! Kommer bli awesome! Aja, dags att bege sig hemåt. XOXO

Kärlekens dag..!

Var på lite halv kasst humör förut, barn som inte lyssnar och saker som inte riktigt går som jag vill.. Men så hittae jag sötaste bilden Fabian gjort till mig idag i skolan, och jag blev så glad!!! Mitt lilla hjärta, mitt allt!

Hade gärna delat en bild, men eftersom min tele är lagom mkt mer efterbliven än vanligt (jag vet, jag trodde själv inte den kunde bli värre..?) så får jag inte in skiten på någe sätt. Skittelefon!

Jobbat idag, trots stressig morgon som verkligen inte gick min väg (Fabian ville verkligen inte gå iväg imorse, haha, slutade med att jag fick bära honom till skolan, tur han inte är alltför stor^^) så kom jag iaf iväg, och det gick bra. Sålde bra och är skönt med alla arbetskamrater. Att det kan göra så mkt? Nu har jag precis lagt honom efter en extremt påfrestand kväll (men jag menar, jag är ju inte heller alltid glad, så han får väl ha sina dåliga dagar han med..) och senare kommer mitt andra hjärta för mys.

Alla hjärtans dag idag, och alla sprider mer glädje och vänlighet runt sig på ett kick. Hjärtan, blommor, leenden, presenter och fina ord. En bra dag överlag egentligen, och bästa var när en snubbe på bussen släppte förbi mig först med en fin gest & några trevliga ord.. Sånt gillas!

Nu snart dusch, eftersom morgonen blev så stressig och allt fokus låg på lilleman så hanns det inte med, så ska bli riktigt skönt! Sen plocka fram myset tills senare, laga lite mat, slå på en bra film och bara gooosa ner mig i soffan, kan kvällen sluta bättre?

Packat för F ska iväg te kont.fam. imorgon över helgen. Skönt, men ändå inte. Jag har iaf bokat in en dejt med härligaste bruden på lördag, ska bli skoj :)
Egentid, måste jobbas på. Och vaför inte försöka fylla den med "egna" saker då? Vänner, min karl, ett liv utanför min lägenhet. Sägs att jag behöver jobba på det, och jag tror på de som säger det för jag är verkligen inte bra på det ännu. Men snart så, snart så..!

Aja, time to go.
XOXO

God Enough?

Hur vet man om man räcker till? Oavsett inom område...
Inte skrivit på lääänge nu, mått som en påse bajs, utan påse (stinkyyy!) och kännt att alla rader som kommit ner varit bortkastade för vissa att läsa, för personliga för andra att läsa, och helt meningslösa att trycka ut i min blogg för publicering då jag inte vetat varken ut eller in.
Första frågan jag ställde mig när jag kände att jag inte var eller mådde riktigt som jag brukade var: Vad är felet på mig?!?
Nu vet jag att det inte är något som är fel, och det som rubbat min balans kommer gå att råda bot på. Det är en enorm lättnad kan jag lova!

Två saker var ju egentligen självklara, som de flesta som känner mig redan listat ut för längesen. 
* Mitt ständiga dåliga samvete oavsett vilka val jag gör och hur jag gör dom.
* Min extrema separationsångest från min son. Vill inte ge med sig och jag undrar hur det kan göra så fysiskt ont i kroppen, och spöka till sig i min hjärna, när jag vet att det är det enda rätta det vi redan gör.

Det första är ingen lätt kamp kan jag lova, men jag jobbar på det.. Det kan vara saker som för andra passerar obemärkt förbi, men i min värld (inside my head?) gör jag allt stort. Jag tänker, funderar, vrider & vänder, ser olika skräckscenarior som jag vet inte kommer inträffa men ändå får mig att vilja gömma mig tills jag förträngt dessa horribla fantasier. Det kommer smygandes och rätt vad det är sparkar jag på mig själv utan anledning.
Det ska inte vara så. Men det går självklart att fixa! Det handlar i första hand om att släppa taget om det som varit. Man ska även väga förnuftet (som oftast skriker ut det rätta, men jag tror jag blivit rätt bra på att ignorera det!) mot känslorna (som oftast i mitt fall är helt fel, inte alls vad dom borde vara) och intala sig själv att det rätta faktiskt är rätt.
Låter enkelt, är svårt, men jag har fått en mycket bra pratkontakt som ska hjälpa mig, och det känns bättre redan.

Nummer två är värre. Jag får råd, tips och tusen "Det säger sig ju självt att ni inte kan sitta ihop, han behöver det här", men det gör fortfarande ont.
Nu tänker många (ja, jag vet hur det är, jag har också fördomar mot folk, ibland helt oprovocerat och bara för jag kan..) "Jaha, men det märks inte när hon lägger ut kort på nya festblåsan och makeupen ihop med nyfärgat hår för att kunna slå¨klackarna i taket! Inte heller när hon gör fb-updates om biljard, skojigheter på jobbet, bra dagar med min underbara karl och hur roligt hon hade kvällen innan.. "
Men alla ni moralkärringar, alla ni som vet bäst jämt, har svar på allt och även ni som bara är lite aningen avundsjuka för jag faktiskt har ett liv som inte innebär att vara mamma med koll 24/7 som en del av er har: Jag Vet Något Inte Ni Vet!
Jag vet nämnligen att smärtan som börjar i magen, sprider sig upp i bröstet och utvecklas till ett maratonlopp i mitt hjärta och ger mig svårigheter att andas blir lite lättare att hantera när jag omger mig av normala saker. Saker som en normal ung kvinna gör, oavsett barn eller partner:
* Omger sig av vänner
* Lyssnar på musik hon uppskattar
* Hittar på roligheter som biljard, spelkvällar eller filmmys
* Brukar alkohol
* Gör sig fin, bara för att hon kan (och jag just för jag ääälskar att se mig själv i spegeln strålande och redo för en helkväll och veta att jag är en av få som faktiskt är helnöjd med mig själv och resultatet)
* Går till jobbet med en känsla av förväntan just för att hon vet att hon gör något hon gillar och som hon känner sig bra på

Fakta nummer två som fattas i erat facit är att även om jag har skoj, en trevlig kväll, kanske dämpar det jobbiga med bra musik och ett glas vin eller två så försvinner inte tomheten. Jag kan komma på mig själv mitt i en bio, eller på en small get-together med vänner att tänka "Gud, såå meningslöst detta är, hade jag hyrt en film istället hade jag & plutten kunnat mysa framför den, TILLSAMMANS" Och då bildar detta en spiral till nummer ett igen: Dåligt samvete.
Var det verkligen så viktigt att komma ut? Ska jag inte ringa och be dom köra hem mitt hjärta igen? En riktig mamma spenderar all sin tid med sitt barn, och vill inte göra något annat. Hon längtar inte ut ur sin lägenhet vissa kvällar när barn somnat, hon vill inte följa med vänner ut för roligheter utan sitt barn, hon skaffar inte en barnvakt helt otippat för att tjejgänget lockar med en helkväll med dans och kul folk.

Men det är ju där mitt resonemang brister.. Förnuftet VET att bara för man får barn så är man mer än mamma. Man behöver ett jobb, man behöver det sociala, man behöver vuxet sällskap då & då för att må bra och kunna ge 100% som förälder sen.
Då kommer känslorna in, skriker att det är så fel så jag borde bli stenad offentligt, för man kan ju göra saker som ens barn kan vara med på.. Tackar jag dock nej till min inbjudan om festligheter och faktiskt gör något i ett "städat" sällskap där barn är välkomna och har skoj så får jag istället dåligt samvete för hans läggtider blir fel, för att rutinerna kanske rubbas en aning, för att även om han är stormförtjust så är inte lite pizza sett som en hälsosam måltid för en sexåring (eller för mig, detta grundat på min väldigt attraktiva och lite väl runda kropp haha) eller något annat som egentligen inte gör något men jag fortsätter skälla på mig själv om iaf.

Så håller det på, minst ett par tre gånger per dag.. Tacka gudarna för att det inte förföljer mig varje minut också, då skulle jag gå sönder. Jag har stunder då jag faktiskt tar till mig det folk säger: "Det är hälsosamt att göra saker själv både för din och Fabbes skull."
Mitt hjärta växer när jag är med honom, han gör mig stolt, upprymd, fascinerad, lycklig, hänförd. Jag har skapat honom, och jag har fostrat honom till den han är idag. Visst finns det dagar då jag låser in mig en extra lång stund i badrummet, vilken normal förälder känner sig inte på bristningsgränsen då och då, men trots dessa stunder vill min hjärna inte tänka att det faktiskt kan vara bra för honom att faktiskt utvecklas lite på egen hand också.

En stuga i skogen på ett rum & kök, med hemundervisning made by me och lek i härlig natur konstant. Ibland känns det som jag längtar och det skrämmer mig. Det skulle driva oss båda till vansinne redan efter ett par dagar, för vad mina känslor än försöker tvinga in i min hjärna så är människan ett flockdjur som inte är gjorde för alltför mycket ensamhet, och vi skulle störa oss på småsaker på att vara på varandra helt ensamma hela tiden.

Ibland infinner det sig faktiskt när jag känner att det är dags att vara bara Mathilda för en stund.

Mathilda som gillar, trivs bra på och är stolt över sitt jobb, Mathilda som älskar att vara social med vänner, Mathilda som stormtrivs i händelsernas centrum och får skratta, skoja, dansa och fula sig bland en härlig blandning nya och gamla vänner i kombination med totala främlingar som bara är där som stämningshöjare.

Där är nog kärnan i det hela.. Jag Känner att jag "borde" vilja vara med honom jämt utan att ha konflikter eller längta efter vuxentid, men att vilja vara lite mer än BARA mamma är väl en  känsla nog alla känner ibland?
Jag VET att min förnuftiga sida innerst inne vet att Fabian är borta varannan helg för HANS behov kräver det. Jag VET så jävla väl att han behöver sitt sociala, och jag kan förstå utredningen som gjorts där det är tydligt framkommet av mer än en arbetare inom området att Mamma & son lever i en form av symbios, som på sikt kan hämma sonens utveckling. För att motverka detta behövs utomstående parter för att hjälpa sonen att bli självständig samt att lära sig knyta sociala kontakter utanför hemmet som blir hans egna kontakter och utan att vara helt beroende av närheten till mamman. Sonen behöver kunna göra saker utan mamman för att kunna känna att han växer som individ, inte bara tillsammans med mamman.

Klart jag fattar att han behöver leka med andra barn i skolan, men hur mycket jag än trivs på mitt jobb så får jag hålla tillbaks tårarna mer än en gång i veckan vid både lämning och hämtning för jag känner att jag sviker honom, överger honom varje vardag och vi hinner inte med den tiden vi är vana vid... Och nej inga konstiga skift eller nätter eller monsterpass, jag har ett helt normalt jobb med "likadana" 8timmars-arbetsdagar som de flesta andra, men vi är rätt vana vid att vara hemma tillsammans dagarna i ända då han inte gått ens ett halvår på dagis innan förskoleklassen drog igång och det mesta av denna tid  gick han 15 timmar (plus lite halvdant hattande mellan 15-timmarsveckor mixat med lite meningslösa, kortvariga jobb lite då och då runt ett-två årsåldern, men då var han så liten och alla sa att separationsångesten skulle försvinna av sig själv på ett naturligt sätt för oss båda).
Det är inte 5 timmar i skolan som får mig att känna mig skyldig och maktlös, det är resterande tiden på fritids. Förstå mig rätt, min son totalt älskar sitt fritids både personal, aktiviteter och de andra barnen och har sällan något negativt att säga om det men han tycker det är sjukt långa dagar mot vad han är van vid och vi hinner spendera typ 2 timmar vakna tillsammans/dag då vi ska hinna äta frukost, laga mat & äta samt prata om hur våra dagar varit med varandra.

Och trivs på jobbet, det är något jag gör. Detta ger upphov till ännu mera kängor mot mig själv och min roll som mamma (från mig själv, samvetet som alltid) för jag känner mig skyldig för att jag längtar dit till det sociala och den härliga blandningen av kul folk när jag vet att jag&F måste vara ifrån varandra så många timmar, det gör honom både ledsen och trött då han inte blivit van ännu. Ska tillbaks imorgon efter lite vab & egen sjukdom (haha, still inside my head och med prat, prat, prat och lite andra rekommenderade hjälpmedel mår jag nu bättre, så mycket bättre att jag längtar) och det känns spännande. Nervöst..

ToDo-List:
1. Komma upp i tid och få F att förstå att skolan är ett måste, liksom jobbet för mig, så att komma iväg i tid ger mig lite oroskänslor.
2. Att sedan komma till jobbet efter två veckors frånvaro och vilja prestera så förbannat bra som jag gör när jag är på topp känns som lite av ett hinder. Det är så jag inte får tänka, enligt mina secret contacts (haha det där skrev jag enbart för det lät häftigt, alla med minsta spår av hjärnceller fattar ju att det är min pratkontakt haha!), utan istället ska jag tänka att det är bra för oss båda, att hela processen tar tid, och att ge oss den tiden. Fabbes tid för att anpassa sig och komma in i rutinen att skola & fritids är vardag.

Steg ett för mig är att faktiskt komma iväg och må bra, försöka njuta av att vara med härliga arbetskamrater som jag saknat!
Steg två är att göra mitt bästa, är man ur gängorna är det lätt att vända allt negativt men med hjälp av FOKUS, GLÄDJE, POSITIVITET, MÅLMEDVETENHET & SIKTA MOT AVSLUT. Bara älskar mitt jobbs coachingstyle, det lyfter mig enormt och jag är glad att jag hamnat på ett jobb där jag trivs med både chefer, arbetskamrater och det vi gör. Jag måste bara få förnuftet att segra.

Stabilitet, rutiner, envishet och en positiv syn på saker även när det känns motigt är min veckas mantra.
Min planering från nu är veckovis, struktur för att klara av allt och det där att ta det dag för dag tog mig inte långt. Ingenstans faktiskt. I ärlighetens namn var jag så patetisk att jag spenderat sista dagarna med att kämpa mig upp ur min säng, kämpat mig iväg till skollämning, kommit hem och brottats med känslan av tomhet för Fabian inte är hemma och lite misslyckande inmixat för att jag inte verkar palla trycket just nu på detta personliga plan..
Ledsen, arg och frustrerad på samma gång då jag tycker jag borde kunna fixa detta lätt och insikten över att inse att jag inte är oövervinnerlig tar mycket på självkänslan . Detta leder till dåligt samvete och känslor av misslyckande för jag inte är tillräckligt bra, vilket ger mig panik, gör mig mer nedstämd och resulterar i att det mesta känns meningslöst. Härlig cirkel jag befinner mig i känner jag, att ta sig ur ett sånt invant mönster tar både tid, energi och en hel del boosting från omgivningen känner jag.

Positivitet i tanken var det ju!
Det är konstigt hur samtal, väl valda men ärliga ord, en blick som skänker både värme och hopp, några rader text eller ett oväntat besök kan få en att känna att det finns lite hopp ändå, är ju iaf folk runtom mig som tror. Det värmer, det stärker, och det får mig att inse att någonstans inuti The Bad Circel snurrar min självkänsla och tro på mig själv omkring och bara väntar på att jag ska plocka upp bådadera igen. Kan bli motigt, men jag är way to awesome för att inte lyckas.
Jag sitter och tänker igenom det jag skrivit nu och inser att tron på mig själv inte kommer komma tillbaks före den sekunden jag faktiskt ser mig så som jag faktiskt är, under all stress, oro och depp:
Någon som gör sitt bästa, tar fram all sin styrka, använder sig av hjälp runtomkring och inte ger upp!

Detta kommer lösas, även om det suger för tillfället.. Får väl ta den tid det tar helt enkelt, jag har börjat i små steg, men det går fan framåt!
1. Har städat undan all "feelsorryformyself-röra" i lägenheten
2. Kommit till affären och handlat trots motviljan att se människor som kanske tvingar mig att hälsa, eller ännu värre stanna för en kortare konversation
3. Tagit bussen även fast det kändes jobbigt och omöjligt till en början
4. Varit i tid på mina tider hos doktorer och pratkontakten
5. Spenderat tid med vänner när jag tog mig i kragen och bestämde mig för att svara när de ringt 30 gånger
6. Trotsat de jobbiga känslorna inuti kroppen som infinner sig lite närsom, även om det är något jag vet att jag vill göra och kommer tycka är skoj väl jag kommit iväg, när jag bestämt mig för att det ska göras
7. Belöning kom igår när jag spenderade kvällen med min älskling, spenderade också natten och idag idag ihop.
Den bjöd på både överraskningar, lyckorus, några timmars prat och masssssssa kärlek! *lycklig*

Egentligen vet jag att jag är en underbar mamma, det är inte det som är problemet. Det är alla nya känslor som är svåra att placera eller ens sätta ord på för jag inte känt det tidigare, måste komma på ett sätt att bearbeta dessa och få dom att försvinna, vet bara inte hur, och det får mig att känna mig aningen vilsen.
Dom bara dök upp därinne och krockar nu med alla de glada känslor som förut varit hela jag, vilket gör att jag ena stunden är nöjd med livet och känner att jag är bra på vad än jag tar mig för och att jag duger mer än väl oavsett situation, för att i nästa andetag känna något helt annat som jag knappt kan sätta ord på. Det är känslor som jag vet inte hör hemma där, för dom stämmer inte alls med min bild av mig själv!!!!
I ett försök att få ner dom på print skulle jag nog skriva att det är en vild blandning av känslor som otillräcklig, misslyckad, meningslös, nedstämd, lättersättlig, inte bra nog...  Väldigt förvirrande då jag faktiskt råkar veta att jag i alla lägen råkar tycka att jag är satan så bra. Jag är omtänksam, humoristisk, social, vacker, livfull, energigivande, har lätt för att skratta, givmild, gör allt för min son, är bra på mitt jobb, lättsam, en bra lyssnare, nyfiken, öppen för nya ideer och andras tankesätt, positiv.. Ja, listan kan göras oändlig, men med tanke på att det är jobb imorgon och jag fortfarande är sömnlös borde jag försöka med ytterligare en kopp te och sedan krypa ner i sängen ändå, får väl ligga vaken i värsta fall, men vila lite.
Och ja, vet att det skulle vara positivt men ärligt alltså: Vad doktorn hjälpt mig med mycket, eller inte! Fick något mot måendet och alla känslorna som är ur balans: Fungerar ej så måste bytas nästa gång jag har tid där, vilket kommer ge ett resultat på ytterligare flera veckor med extremt mkt värre mående. Fick något orosdämpande: Fungerar ej mer än att jag blir seg och frånvarande men känslan av panik fastnar liksom i kroppen istället = väldigt obehagligt. Fick något för sömnbesvären: Ja, ni ser ju själva resultatet av den, skjut mig någon?

Summan är nog ändå att jag är stolt över mig själv. Jag vet som sagt problemet, accepterar att läget är som det är (eller ja, försöker iaf så gott det går) och jag jobbar på det med all kraft jag kan frambringa för att kunna bli vanliga, glada, härliga jag igen och sluta känna mig som någon med början till schitzofreni..
Jag har alla anledningar i världen att kämpa på och lyckas med detta:
Ett jobb som jag trivs på och som jag vet inte bara är något som gör mig glad utan även något jag vet att jag kan göra bra.
Min helt perfekta, underbara son som jag avgudar och älskar mer än någon annan, han sprider glädje runt sig och gör mig stoltare och tacksammare för att jag har honom hos mig för varje dag som går.
Jag har fina vänner & en familj som visar att dom bryr sig och försöker hjälpa mig på alla sätt dom kan genom detta.
Jag har en karl som jag älskar, och som älskar mig. Han gör mig lycklig, får mig att känna mig speciell och det räcker med en enda blick från honom får mig att känna mig som den vackraste och mest uppskattade kvinnan på jorden.

Så ja, piece of cake, jag vet vad som ska göras, hur det ska göras, har alla hjälpmedel jag kan få och då kan jag ju inte annat än lyckas, det får ta den tid det tar! Så svaret på rubriken är såklart definitivt ett ja, det tar mig tid att komma fram till det vissa dagar, men jag är perfekt precis som jag är!

Dunderinlägg idag, märks jag inte fått ur mig mycket på sista tiden, men ni som orkat ta er till slutet önskar jag en trevlig morgondag!
XOXO