Idag har jag vart o grattat Dante, tog en roadtrip med Emelie, läst en bok (som btw var sjukt bra!!) och ligger nu i sängen o skriver med en vodka redbull bredvid. Soft!
Träningsvärk från veckan. Har fått köra jordfräsen för första gången, den tog död på mig! Men satan så skoj, och sjukt stol är jag.
Har även haft sandlådehäng med Fabian, vart med honom till frisören och bestämt mig för att gå till frisören jag med, kanske redan denna vecka. Sjukt sugen iaf så får se :)
Fabian var jättenervös inför frisören och höll nästan på att ångra sig men till sist insåg han att frisören och de andra killarna där hade rätt, det skulle bli totally awesome, vilket det blev!
Ikväll blire film hos Tobbe, vet inte vad men hoppas nå bra.
Ska i veckan för första ggn ever testa att göra tippar med gele på mina naglar, tror ju inte det blir sådär superbra men bilder kommer väl upp iaf. Kul o testa iaf :) Hade bjudit över Emelie på ett glas vin som hon glatt tackade ja till men hon lyser med sin frånvaro, tror hon mår lite sämre än mig idag ;););)
Massa funderinga under dagen, deep shit så tänker inte gå in i detalj på det, men ibland funderar jag på vad som skulle skett om inte om fanns. Mitt liv, min framtid. Hade allt sett annorlunda ut? Och om man kunde ändra på det förflutna, skulle man då välja att göra det?
Jag tror faktiskt inte dag. Just den tanken har jag tänkt fler ggr än jag kan räkna till denna veckan. Om jag kunnat, skulle jag ändra om min historia då? Jag vill tro det för smärtsamma saker är aldrig kul att handskas med.. Speciellt inte när det är en själv som betett sig som antingen ett arsle eller en naiv idiot men samtidigt, skulle man vilja bli av med sin visdom?
Under tiden då dom trodde jag skulle bli bra på antideprissiva, innan dom förstod vad som var fel, funderade jag och en vän ofta på vad man skulle svara om någon erbjöd ett piller som tar bort vissa bitar av livet och ersätter det med ingenting. Att man glömmer det som varit och gör nåt helt annat den perioden. Tror inte jag skulle ta det hur stort suget än var. Detta är mitt liv och allting som lett mig hit är en del av mig, både bra och mindre bra val.
Tror inte på slumpen, allt handlar om ödet, vad som är förutbestämt, men tror man kan hjälpa det lite på traven beroende på hur driven, viljestark och levnadsglad man är. Kommer man till ett vägskäl kan man välja väg ett, två eller tre, i slutet av vägen är det ändå detsamma.. Slutet på den väg man väljer är redan bestämd, frågan är ju bara vad du får för visdom därimellan.
Jobbet går bra, trivs kanon och får testa massa olika saker jag inte gjort förut som jag märkt att jag verkligen gillar att göra. Så, fixa växthus, grepa ogräs, plocka skräp, bära ved.. Listan kan göras lång. Bäst hittills är sådant som man får ta i av, fått sjuka muskler (ja, beror ju på vad man jämför med men jag jämför med mig själv annars e det ju ingen vits) och är starkare än någonsin. Balans, förståelse för instruktioner och saker som vardag och planering har också gått upp enormt hos mig. Klarat två veckor nu, tredje startar måndag, helt utan frånvaro. Ingen sjukdom, inte kommit för sent, cyklat som en tok till o från det där stället och jag är så stolt inte bara över mig själv utan mest över Fabian.
Inser nu när jag mår bättre hur svårt det måste vara för ett barn att leva med en förälder som är så oberäknelig som någon som är bipolär. Aldrig veta vilket humör mamma kommer ha (ja, eller pappa beroende på vem man bor med) , om man kommer få sköta det mesta själv under veckan eller om det kommer vara två veckor av överdriven glädje, energi och regler som en "supermamma" sätter upp i sitt hem.
Trodde i flera år att Fabian hade extremt egna behov. Att vi behövde utreda honom. Ja, inte bara jag utan folk i vår närhet, familj, vänner, pedagoger, familjeterapefter (ingen jävla aning om hur det ordet stavas så ja, ljuda det som det står hahahah)& behandlare.. Alla rådde mig till det och jag var sååå nära att starta en. Nu har jag varit "bra" i över ett år. Perioderna där Fabian testar om han kommer få sköta sig själv kommer mer och mer sällan, han sköter skolan, han har vänner, hans kontrollbehov börjar avta.
Vi har en sjukt lång väg kvar att gå och alla bekymmer är inte borta men en hel del av det vi trott varit något som låg hos honom har det legat hos mig.
Svårt att ta in men en av de saker jag lärt mig sista tiden är att det handlar inte om hur många "fel" man gjort utan hur man kan räta till det. Alla kan bättra sig, ingen är fullärd från dag ett på bb, så är det bara. I en studie som gjorts i USA visar det att om man finns där för sitt barn 30 % av tiden (tar hand om, är nära, intresserad, välkommnar när barnet behöver närhet, uppmuntrar när de vill utforska, lär de känslohantering osv osv) så är det alldeles perfekt. Helt lagom. Jag vet att jag är en bra mamma, jag inser mina brister vilket är sjukt viktigt och jag jobbar för att bli bättre. Jag har fått gå ända från min egen barndom och framåt genom tonår, vägen in i vuxenlivet och slutligen till min roll som mamma. En resa som varit sjukt smärtsam men mer lärorikt än något jag någonsin kommer uppleva igen under min livstid. Extremt stärkande!
Nej, movietime!
XOXO
