Och det betyder?

Man kan säga något, men mena något annat. Man kan skriva något, och när de läses så försvinner den egentliga meningen. Man kan höra/se något, och tolka det som man vill.
Vad betyder det egentligen? Hur ofta hör/ser man inte något som man drar en slutsats av, och så visar det sig efteråt att det kanske inte var helt rätt?

Idag var jag iaf rätt så effektiv, skrev in de mesta i kalendern, betalade några räkningar, slängde sopor & diskade. Efter dagishämtning åkte vi o mötte hempedagogen för o baka, vilket var skoj & det blev bra :) Hängde in tvätt & var nu ikväll på tjejkväll på fam.centralen. Det var skoj, mkt prat, lite äta & så hem igen. Kul med nya människor, finns så mkt att lära!

Jag vill så gärna prata. Med vem spelar egentligen ingen roll ibland. Prata om saker som är helt oviktiga, eller saker som för mig betyder något. Ibland saknar jag att ha någon att dela Fabian med. Idag är en sådan dag. Att sitta bland människor jag egentligen inte känner, och plötsligt känna att jag vill häva ur mig så mkt är konstigt. Saker som ingen annan egentligen kan förstå. Saker jag vill dela, för jag känner mig ensam. Jag vill att någon ska känna som jag. Saker om vår vardag, om vad vi gör. Varför vi gör det och hur det känns när det går framåt. Vill dela känslan av hur det känns när ett framsteg, som kanske är litet men ändå åt rätt håll, syns och jag bubblar i kroppen av lycka. Men tillsammans med glädjen kommer också rädslan.. Jag vet inte vad som väntar, för hur jobbigt man än har det är det ändå bättre än det okända. Saker som egentligen kanske inte ens går att dela, om man inte är två i en & samma. Ett vi.
Känns som jag aldrig kommer komma dit. Jag kommer aldrig hitta någon som både lyssnar & förstår, och att inte förstå duger inte för mig.
När jag började allt detta, när allting började bli svårt, så kändes det som en omöjlighet att släppa in någon. Nu när jag stampar i mitten så känns det ännu svårare, för ingen som inte sett vad som hänt, när det hänt, kan förstå. Och efteråt.. Varför skulle jag behöva någon efteråt, när jag varit tillräckligt stark för o klara av det själv?
Vänskap, kärlek och relationer handlar väl om att finnas där i lägen då det behövs? Men när krisen är över, och man fixat det själv.. Vad finns det då för vits med att släppa in någon? Då vet jag ju redan att jag klarar det själv..
Men som sagt, ibland är det svårt att inte dela. Då vill jag dela, utan att folk förstår.

Aja, prata av mig imorgon när F e på dagis, får väl se hur det går. När man väl har någon som är där för att lyssna, så kommer orden inte ut iaf. Inte rätt ord.. Lätt o prata om saker som inte är av betydelse, bara för o fördriva tiden där.
Nej, borde sova. Rastlösheten kryper runt i kroppen, ingen skön känsla.

Planer för morgondagen: I stort sett inga, för jag har inte brytt mig om att kolla vad som står i kalendern efter jag skrivit i den..

XOXO