What to do..?

Hela jävla vardagen känns som ett kaos.. Jag har tröttnat på bråk.
Tröttnat på besvikelse.
Besviken på mig själv. Att jag inte kan.

Trött på att vara jag.

Skulle bara för en enda sekund känna att jag duger som mamma. Ska det vara så svårt? Jag gör allt för min son. Jag gör allt för att han ska ha det bra, må bra och få det så bra som möjligt. Allting jag gör, alla val och allting som sker, det är ju för honom. Jag tänker alltid i första hand på honom.
Hela mitt liv består av honom. Av att vara nära honom, att känna den där värmen i kroppen när han säger något underbart som bara han gör, eller leendet som jag får när han är glad och hela jag blir lycklig av att se det. Kärleken som växer varje dag och aldrig kommer försvinna, den kommer bara bli starkare.
Han är mitt allt.

Idag har varit värre än vanligt. Känt att det varit på gång ett tag, saker har blivit.. hmm.. minst sagt komplicerade. Ingenting dög. Ingenting fungerade. Ingenting (och då menar jag ingenting) var bra. Till och med de saker han ville göra lyckades han bråka bort lusten för liksom.

De flesta säger att det är trots. Kanske är det så, jag vet bara att det är jobbigt. Sjukt jobbigt.
Det är inte bara han, det är allt. Allt runt mig. Ingenting utvecklar sig som jag vill. Vet inte ens vad jag vill? Ingenting är enkelt. Och det är ju där problemet ligger, klart som fan jag vet att allting inte flyter på. Livet ska inte vara lätt.. Men iaf, det behöver ju inte vara så jävla svårt heller. Vem som än delade ut rättvisan vid födelsen måste missat min dag, för ingenting är tamejfan rättvist känns det som.

Så mkt hat med. Mer än på länge. Ilska är okej, det är något jag kan ta. Man kan vara arg, och det är okej att vara arg, på folk/saker ibland. Men just nu kan minsta lilla grej få mig att känna sådant hat att jag blir lite rädd för mig själv? Och den känslan gör mig trött... Som en jävla sjuk ond cirkel som inte slutar rulla liksom.. För ju mer trött jag är, desto mindre energi finns det, och då blir jag ännu mer arg och irriterad över saker, som snabbt går sjukt över gränsen till vad som är normalt. Till vad som känns okej liksom.

Kanske är det bara så just nu med allt runtomkring, men det är inge skoj.
Försökt så mkt sista tiden, med allt. Nästan löjligt vad jag gör för att få min vardag, mina vänner och mitt liv att gå ihop. Till vilken nytta liksom? I slutändan känns det liksom inte värt det iaf. Sitter ju fortfarande här och hatar allt, haha.
Trött på skitnsack. Trött på folk som inte fattar. Trött på folk som fattar, men låtsas att dom inte förstår för att vinna Mina vänners sympati när de gjort fel. Trött på repliker som sårar. Trött på folk som säger saker utan att tänka. Trött på folk som tar saker för givet.
Trött på att känna mig ensam, när jag inte är det.

Kanske ligger egentligen hela problemet däri. Jag känner mig ensam i det här. Med allt. Med mitt liv. Med Fabian. Det spelar ingen roll hur många vänner man har, eller hur kär man är, eller hur underbar min son är. Ensamheten och ilskan sitter därinne och liksom hoppar fram när jag tror jag glömt bort hur det känns att hata dig, när jag tror jag blivit likgiltig. Kommer det någonsin försvinna?

Kanske borde jag börja gå och prata med någon igen.
Vore ju en ide.
Ju mer jag skriver, desto mer sinnesjuk låter jag. Skrämmande.

Nej, rycka upp sig, plocka in rendisk, dammsuga nu när han ändå sover.
Livet går vidare som alltid.
Livet går vidare.

XOXO