Men tröttsamt..

Varför känns det ibland som att allting bara upprepar sig? Allting händer om o om igen, alltid samma, aldrig förändring.

Satt och läste gamla kommentarer, medelanden och mejl för en stund sen och börjar mer eller mindre fundera på om det är jag som är naiv eller om det ska vara såhär. Känns som allting mer eller mindre ser likadant ut, vissa dagar till det bättre och vissa till det sämre, men fortfarande samma jävla dagar.

PMS till tusen, vilket kan förklara mitt underbara humör, men allt jävla bråk här hemma hjälper nog också till. Tror det blitt nått galet här hemma, för ute fan känns det som det borde iaf. Fabian är värre än tio törstande iglar tillsammans, och det går fan inte över. Gos & närhet i all sin ära, men jag råkar trivas med att andas själv ibland... Sova själv, ta fem minuters paus från umgänge.. Jag är socialare än de flesta jag känner, men snart kvävs jag.

Poängen med att vara ensam förälder någon? Har tidigare sett tusen fördelar, men just nu inte en enda känns det som. Ingen att bytas av med, ingen att bolla idéer med, ingen att dela minnesvärda saker med och ingen att prata med när man är ensam på kvällarna.. Känner mig så sjukt ensam. Hela tiden, till och med när jag inte är ensam eller när jag näst intill kvävs av Fabian som bara vill vara på, på och på, ensam. Känslan är där 15 timmar per dygn, och den går mig på nerverna.. Trött på o känna mig så jävla ensam, trött på o känna det som jag inte kan göra det själv.
Varför kan jag inte själv? Varför kan jag inte bara göra det själv??!? Varför kan jag inte trivas med att vara ensam? vore ju det bästa..!

Aja, nog ältat, och med att tycka synd om sig själv..
Idag hade vi iaf besök av min älskade pärla, hennes karl och deras lilla bebiss, det var mysigt!
nej, nu Måste jag diska, oj så roligt..
XOXO