Ett vägskäl.

Japp. Det kom idag.. Eller kanske kom jag fram till det för längesen, men inte har insett det förens nu?

Jobbigt är det iaf. Vet att jag måste, inte bara för det är rätt utan för att vara rättvis mot mig själv. För att bli starkare, hitta tillbaks till mig själv, riktiga jag, som är så jävla bra. Jag är nästan där. Detta blir liksom det slutgiltiga.

Hur kan någon som är hela ens värld göra en människa till ingenting? För det är så det känns. Ingenting. Jag bara ... Flöt omkring.. Ville ingenting, orkade ingenting. All min energi gick åt till att hålla ihop mig själv för att, ja jag vet inte hur man ska beskriva det. För att göra dig nöjd? För att känna att jag dög åt dig?
I dagens läge inser jag ju att jag var den bättre halvan av oss. Men just då, känslan av att inte räcka till, att inte vara bra nog, blandat med känslan av att jag ville vara med dig till varje pris. Lustigt hur hjärna och hjärta kan gå så emot varandra i vissa lägen!

Men ja, stenen är i rullning och jag vill inte stoppa den, hur jobbigt det än är. Jag klarar allt, det vet jag.


För övrigt la jag alla jobbiga känslor på ett riktigt hårt pass på gymmet, kroppen är mer eller mindre mörbultad, och jag känner mig så jävla bäst.
Nyss ätit, ska dricka mitt te, gå med grisen, fixa lite på stan och sedan i eftermiddag hämta lite saker i ladugårdsängen. Ska försöka orka med att dammsuga också, hunden hårar så jävla mkt nu så måste göra det varje dag.
Solen skiner, och jag njuter. Inte bara av livet och min vardag, utan också över hur långt jag kommit.

Nej, tedags.
Over and out.

Man skadar inte den man älskar, vilket du faktiskt säger att du gör...
Spring för livet om det är dig kärt, att slå tillbaka är det inte värt.

Du skadade hela mitt väsen, du sa att jag alltid gjorde fel.
Du skadade hela mitt väsen, tills jag inte längre var hel...