Hur orkar människor att vara glada och ledsna samtidigt? Jag brukar vara antingen så uppåt så allt dåligt är glömt och borta eller så nere att jag ligger i fosterställning och hulkar. Nu mår jag helt plötsligt bra, längtar efter saker och känner mig nöjd med det mesta men samtidigt trött, ledsen och vet inte riktigt vart jag ska göra av det när jag då inte ligger o skriker nånstans.
Här hemma. För jobbigt bara. Efter vi började avslut med kontaktfamiljen har han varit hemma sen i oktober pga olika anledningar. Han ska dit tre gånger till. Men i alla fall så har han varit hemma länge. Vi gör saker ihop. Badhus, bibliotek, spelar spel, har filmkvällar, bakar, lagar mat, går på bio.. Ja listan kan göras mer än lång, men detta gör mig knäpp. Han har blivit precis som innan igen. Kontrollerande, på gränsen till nån form av svartsjuka. Han vill veta vad jag gör, vem jag pratar med, vad vi pratar om, vart jag ska, vad händer på jobbet, vem skriver jag med, vem ringer, vad ska jag handla, varför får han inte leka med mina kompisar, han vill fan veta vad jag lyssnar på för musik under dagen. Knäpp. Galen. Frustrerad.
Vet inte vad jag ska göra. Vad jag kan göra. Igår blev det bråk, dagen innan det, dagen innan det och hela veckan innan dag. Jag markerar, förklarar, blir arg. Markerar, förklarar blir arg. Orkar snart inte mer.
Igår fick jag släpp. Han kollade i min mobil och kom och förklarade vem som ringt och skrivit och frågade varför jag menar när jag skrivit nått. Jag ville kasta mobilen åt helvete.
Han vill sova med mig när vi är borta, han vill inte att jag gör något själv, han går upp fem gånger per kväll för att se vad jag gör.
Vet att jag bara måste fortsätta markera. Igen och igen och igen. Men allt detta bråk... Man blir trött, jag orkar inte jobbet, mina 50% kan jag glömma för närmsta tiden. Så Jävla tråkigt.
Aja. Fint samtal. Ska försöka fixa papper som träna.
Skit dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar