Jag är så rädd.

Bröt fan ihop tidigare idag. Jag går runt och är så rädd, varje dag. När jag vaknar måste jag känna efter innan jag kan slappna av och njuta av dagen.  Jag kan slappna av när jag känner det jag behöver, att det är en bra dag. Idag var en dag som började bra men som lite senare kändes grå. Fått dåligt med sömn sista två nätterna, haft lite problem med kosten... Det var säkert bara därför men jag fick panik. Nu snackar vi hysteri!
Ångest och hela paketet, tänkte på veckan, månaden, närmsta årets planer.

Så länge som jag varit frisk nu, okej inte frisk men mått bra, har inte hänt på flera år. Inga konstiga idéer för jag är så uppåt och inga dalar där jag fuckar upp mitt liv på annat sätt. Alla med hjärna vet att det en dag kommer ett bakslag.. Självklart ska man inte gå runt och tänka att man ska bli dålig men har man haft den bergochdalbanan jag haft så ser man annorlunda på saken.

Jag ser min träning, min roll som mamma, min blivande sysselsättning och mitt sociala liv försvinna. Jag ser min säng komma närmare, 18 timmar i sängen där jag ber alla som inte låter mig vara fara åt helvete. 18 timmar där jag sover, funderar på alla mina misslyckanden i livet och äter. Äter mängder.
En dipp är ju troligast. Om det följer mönstret, sist var jag hög.

Jag har blivit av med jobb (inte ett utan flera) fått samtal från skolan för min son inte dykt upp, jag har tappat säkert hälften av mina vänner för de inte orkat jaga någon som inte ens behagar ringa upp efter veckor av samtal och sms.. Jag duschar inte. Jag. Duschar. Inte.
Jag blir så trasig.
Ingenting har någon betydelse för det finns ingen motivation till livet.

Jag kommer ur det, det gör man ju varje gång, men det är som att en del av livet liksom försvinner. Man tappar så mkt.
Denna gången har jag en vän som vet vad hon ska göra och som har följt med på föreläsningar och samtalsgrupper, det känns tryggt faktiskt. Hon kan aldrig veta hur det är att vara jag men hon vet väldigt mkt om hur det är att vara som mig. Hon kan se tecken tidigt och när jag väl hamnar där jag hamnar vet hon vad som är viktigt att tänka på. Det är bra.

Nu var det ju idag inte dagen jag skulle falla, vilket jag är enormt lättad över. Jag vet nog egentligen att det kommer dröja för det finns så mkt i livet nu som är som det ska men lite rädd är man ändå. Hela tiden.

Dagen har varit seg... Har varit och lämnat papper, ringt samtal och vilat lite. Nu känns allting bättre.
Ska på spinningen sen, lockar inte alls om jag ska vara ärlig, men nu är jag redan bokad. Får väl gå dit och göra mitt bästa, som alltid, så kommer dagen genast bli ljusare :-)
Måste möta T med och ge honom hans usbminne, lånade det för 100 år sedan.
Ska försöka få till en tidig kväll både för mig och lilleman, det behöver vi om jag ska överleva haha. Trötthet är inte att rekommendera till någon!
XOXO

Lite så...