ett begrepp jag inte förstår?

Näst intill alla mina bekannta & vänner har ett uttryck för sig dagen efter en fylla.. "Åhnej, jag har sån bakfylleångest!".
Jag vet ärligt inte vad detta betyder, haha. Inte "Jag är bakfull" eller "Satan, jag har ångest för jag gjorde nått dumt igår" utan just "Bakfylleångest".. Är det en blandning av båda eller?

Visst kan jag vara bakfull ibland om jag varit dålig på o inse hur mkt jag tål och inte på kvällen, men blandat med ångest? Nej, skulle inte tro det. Ångest efter en fylla, är inte det ett tecken på att man gjort något dumt? (rätta mig om jag har fel..) Det förstår jag bara inte..? Haha, någon som vill förklara? :)

Hade iaf (som jag skrev inatt) en rolig kväll igår. Kort, inte borta länge alls, men skoj. Det var kul o träffa Linda, och jag hade längtat såå efter o dansa, så det gjorde vi :) Och det var sååå mkt folk!!!!! Tror aldrig jag sett så mkt folk när jag varit där, det var smockat, överallt! :O
Kändes bra, jag kan inte leva hela mitt liv i min lägenhet, vilket det ofta känns som. Att komma ut, oavsett om vi dansar, spelar biljard, går på bio, äter ute eller vadsom, gör så mkt. Det ger ny energi, man känner at man lever. Att skratta, träffa folk man känner & inte känner, vara glad.

Jag säger inte att jag inte har skoj i min lägenhet när vi leker, har kompisar här, spelar spel eller kollar film, men lite variation är bra. Min lägenhet är mitt hem, min trygghet. Det är här jag sover, äter, spenderar tid med min familj, träffar mina vänner, sitter vid datorn, läser böcker, kollar filmer, busar, skrattar, gråter, lever.. Men utanför då? Räknas inte det livet alls?
Vi kan göra saker på dagarna, träffa folk, gå ut, "roa oss" på vårat vis jag & Fabian, men ett vuxet sällskap en kväll med skratt & bra energi, det räknas också.
Är jag barnledig, så är det inte konstigt att jag inte vill sitta i min lägenhet. Är jag barnledig är det rätt normalt (tycker jag) att jag som inte har någon att bo med vill gå ut och träffa vänner, hitta på något, gå utanför dörren.. Kan bli glad bara över att åka till statoil/max/whatever en kväll när han sover borta, bara för jag kan. Låter så löjligt att säga, för jag är inte låst i mitt hem, men ibland upplever jag det lite så. När klockan slagit läggdags för Fabian så är det som att låsa min dörr för yttre världen. Det kan komma hit folk ja, och vi kan göra saker innanför mina väggar ja, men ibland behöver man veta att världen utanför fortfarande finns. Inte via en telefon, internet eller besök, utan verkligen vara med och leva i den yttre världen! Veta att man finns, veta att man räknas, veta att folk saknar en när man inte är där..!


Väntar just nu på min son, som jag inte vet när han kommer. Kanske borde jag ta en dusch. Eller kanske borde jag äta något.. Kanske borde jag till och med städa lite, men jag känner inte för något av ovanstående, så tror bestämt jag tar & klär mig för att gå en promenad eller nått!

XOXO