ibland undrar man..

Hittade ett usb med musik från 1800-aldrig, så drog på högsta volym och satte igång att rensa förråd. Varför undrar jag i efterhand, men vet svaret tydligt, för att slippa tänka.. idag är besök nr 1, känns sådär lagom skumt, blandat med orättvisa och irritation.. men en lättnad också, väl igång så är det snabbt överstökat! Vet att jag är bra, och att det kmr bli bra, men ändå. Skulle på rak arm utan tvekan kunna peka ut minst 10 personer i min närhet som jag skulle förstått om detta hänt dom, men inte mig själv.. Och efter jag ser det jag nyss skrev tror jag det är ett tydligt tecken på att grovt överväga o byta umgänge.. fast vart många sådana tydliga tecken sista tiden, nästan så jag funderar på varför jag bryr mig om folk över huvud taget när ändå i slutändan visar sig vara dåligt material.. waste of time... Under min nivå. Tur för mig att jag blitt näst intill perfekt, annars vore det ju jobbigt. Haha, ärligt blir jag förvånad över hur bra jag är, hur mycket jag orkar ta mig igenom, jag förundras över att jag är en stark och bra mamma som fått en son underbar son och att hur mycket motgångar jag än får så tar jag mig igenom dessa med min son nära.. visst tappar man fotfästet ibland, och drar i människor runtomkring för att få stabilitet igen, men man inser rätt snart att dom försvinner när nått annat av intresse kommer till dom, så lika bäst själv helt enkelt! Just nu känns oroligheten stor, men får möta undan det då jag har mer att ta tag i här hemma. So Long!