Drog mig upp, bakade scones till frukost och vi kom iväg i tid. Bara det fick mig att känna mig duktigare än på länge..
Efter jobb skyndade jag hem, rastade hunden, tryckte en matlåda och drog iväg på möte.
Mötet i sig gick bra, fick höra bra saker och se en planering framåt.. Dock så sjukt jobbigt med dessa möten. Det tar sån energi, man blir trött i huvudet pch orkar knappt hålla reda på sig själv.. Dessutom är det en ständig påminnelse om hur mycket som förstörts hemma i vardagen för Fabian pga min sjukdom.
Tankar som "Tänk om jag fått rätt medicin på en gång?", "Hade det blivit såhär om jag sökt hjälp tidigare?" och allra störst "Varför lät jag någon hjälpa min sjukdom på traven att suga ur min energi och livsglädje?" dyker upp. DET är jobbigt..
Dessa tankar ihop med mötet och kommentarer sista veckan från flera personer om att "Nu får du se hur verkligheten ser ut för oss andra" & "Ja, såhär trött blir man av att jobba, du går ju ändå bara tio timmar tänk på mig som jobbar heltid, så är det för resten av samhället!"gjorde min dag rent ut sagt till ett helvete.
Jag har jobbat heltid förr. Jag har en son på heltid alltid. Vissa ggr har jag kombinerat dessa två saker.
Och jag klarade det fint innan jag blev sämre, så det så! Har lust att sopa en kratta i ansiktet på nästa människa som yttrar sig om mitt liv på detta sätt..!
... Sen ryckte jag upp mig! Tog ett fett pass på gymmet och brydde mig inte om att jag såg helt rödögd och förstörd ut, utan körde bara på. Jag har efter snart två år fått en medicin som gör att min dag går hyfsat.
Jag har efter flera år av sökande efter lite hjälp i vardagen börjat få mina och fabians dagar att fungera mycket bättre med rutiner och samspel.
Jag har börjat jobba igen, bara det är så sjukt stort!
Tror Fan inte folk fattar hur trött jag blir av vissa saker. Det handlar inte om att jag ska gå upp på morgonen, eller att jag måste röra mig på arbetet.. Det handlar om att varje gång jag går ut och ska träffa människor, allt från möten till att handla, blir så trött i huvudet av alla intryck. Att lämna mitt hem är så sjukt jobbigt då jag när jag inte är hemma lider av konstant hjärtklappning och även ångestattacker till och från. Att försöka förstå mig på saker folk säger/gör när jag märker att jag inte har en susning om ifall personen är allvarlig eller använder sig av ironi.. SÅDANT TAR ENERGI!
Att sedan ha varit tillsammans med någon i flera år som fått mig att bli så löjligt osjälvständig gör det inte lättare. Vissa dagar vet jag knappt vilket ben jag ska stå på, och ändå tar jag mig framåt!!!
Jag är så sjukt stolt. Jag har börjat jobba. Min vardag går bättre och bättre varje dag.
Jag lär mig mer och mer varje dag om hur mycket jag klarar av och att det jag tycker, tänker och känner faktiskt är bra fast ingen står bredvid och säger vad jag ska göra pch hur jag ska bete mig.
Så ni som nu inte har nått bra att säga om min utveckling framåt, ni som inte förstår att jag faktiskt är sjuk och går på ännu mer utredningar för att få min vardag att fungera och ni som tycker att jag ska bita ihop, sluta vara lat och att jag "bara" ska anpassa mig till er form av vardag som inte alls innehåller samma utmaningar som mitt liv gör kan ärligt talat hålla era åsikter för er själva.
Nu ska jag fixa för kvällen, natta barn och försöka hålla ihop mig själv tills jag får lägga mig. Inte alltid lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar