Önskar att det vore bakfylla som plågade mig men mest är det saker från förr. Allt igår rörde upp så mkt, så starkt.
Värst är att medicinerna gör det svårt att gråta, det är som ett stopp bara.
Så trött på att ha så konstigt humör. Ett humör som gör att jag normaliserar allt. Som att allt vore bra, jämt och alltid. När jag känner mig minsta nere är det som att det tar stopp och jag jämför mig med jävla krigsoffer eller barn i Afrika. Då känns mina bekymmer små...
Men vet ni vad? Alla känslor är äkta, det kommer alltid finnas folk som har det värre men det betyder inte att man inte får vara nere.
Att Fabian är borta gör ont. Hans mående sista tiden har varit ett helvete för oss båda. Att inte kunna gråta då gör ont i kroppen, det blir som en spänning inuti som bara måste ut men det tar stopp. Han har det bra. Har lekt med andra barn, grillat, spelat biljard och bara njutit.
Jag har med det bra egentligen. Ligger i ett bad efter en kväll med min bästa. Ikväll kommer Per, längtar!! Våra kvällar är fan de bästa ever, hans sällskap får mig alltid på bra humör! :)
Tittat lite serier på fm och ätit lite pizza från igår. Ska tvätta håret och göra mig iordning efter jag legat här och plaskat lite, tänkte fundera lite på hur rubbad jag är som börjar inlägget fett nere och slutar det glad?! Haha klagar iaf inte, ibland är det ändå rätt bra att vara jag!
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar