Det var förr, nu är jag fast.
Vet vems felet är, jag kan inte göra något åt det.
Mestadels gråter jag iaf, över nått dom har som inte jag har.
Att vara kär i någon som inte älskar en tillbaks, det är tufft. Att inse det gör ont.
Att hoppas.. Ja, att hoppas är ännu värre. Man bara går där och gör sig tillgänglig i hopp om att det ska uppskattas en dag.
Faller för fina ord, inlindade saker som skulle kunna vara en kärleksförklaring men som senare visar sig vara bs rakt av...
Ändå fortsätter man.
Haft en relativt bra dag. Jobbat lite, dr med Fabian lite, åt mat & kollade Svampbob fyrkant med plutt. Pratat lite i telefonen och nu ska jag väl dammsuga är det tänkt. Såå tråkigt.
Kanske skiter jag i det, inte viktigt iaf. Vem fan ska bry sig om mina golv liksom? Ingen.
Imorgon eventuellt middagsgäst. Hoppas så iaf, verkligen hoppas. Vore mys.
Så jävla trött hela tiden.. Eller nej, pigg på dagarna som bara den, såå skönt såfort jag stigit upp är jag liksom uppe.. Men på kvällen? Oh my, som en zombie och lägger mig straxt efter åtta. Så just nu bara väntar jag ut klockan, tar min medicin och kollar hur visarna går.. Tröttttttttttttttttttttttt.
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar