Förenade till en..

Vad är meningen med alla dagar som aldrig verkar ta slut? Kommer man någonstans?
Är det att skaffa en bra karriär? Eller att träffa blivande make & skaffa familj? Eller att finna tron på något och viga sitt liv åt det?
Just nu känns det som jag tappat tråden på vart jag ska.

Sista årets jobb känns lätt bortkastat. Det nya är okänt, och det gör mig nervös. Blir det inte mer än såhär? Ska vi gå framåt, bakåt, framåt & bakåt lite till konstant? Mitt ärende bollas runt, det byts personal till höger & vänster, vart tog vi vägen? När blev jag & min son så "Oviktiga" att det var okej att läsa om oss på en bit papper och sedan skicka lappen vidare?
Ju mer energi jag lägger på vår situation, desto mer verkar dom anser att jag är mogen att klara det själv. Måste jag börja missbruka? Använda våld? Strunta i min hyra & festa bort mina pengar?
När slutade det att räcka med orden "Jag behöver hjälp"..? Så många myndighetspersoner jag bollats runt till, blivit förbisedd av, skickats vidare från och bett om hjälp gång på gång, och ändå sitter jag nu i en situation som inte känns hållbar? Jag ska inte säga att vi inte har det bättre, det har vi. På grund av envishet, stark vilja och mycket, mycket tålamod. Hårt arbete, massa tårar och dubbelt så många glada stunder. Vi har kommit långt. Utan hjälpen jag fått skulle jag inte ha en vardag som jag har idag, och det är jag glad för. Jag är tacksam att någon kunde handleda mig i min roll som mamma, bekräfta mig i det jag gjort och fortfarande gör, samt uppmuntrat mig till att fortsätta. Men ju bättre det går, desto mer motstånd känns det som jag får, för att jag "klarar av" situationen..?

Min son är mitt allt, han är mitt liv, och utan honom skulle jag vara Ingen. Jag skulle inte kunna kalla mig själv mamma om jag inte gjorde allt i min makt för att vi ska få det bra. Man kan inte bara lägga sig ner och självdö när saker inte går som man vill, man kämpar vidare. Jag kämpar vidare, för Fabians skull. För oss. Men tydligen är det fel, för då orkar jag själv?
Jag har en son med egna behov. Han är så viljestark och manipulativ att han får mig att ibland känna mig som det bråkiga barnet i situationen. Han är envis, kan inte byta moment & har svårigheter att kontrollera sina känslor. Han behöver extra vägledning utöver det "vanliga", extra koll på rutiner och mer struktur i vardagen. Förberedelsarna kan ibland ta knäcken på mig bara jag tänker tanken, men jag biter ihop och gör det ändå, för han är det bästa jag har! Allt vi åstadkommit sista året, det går inte ens att förklara.
Jag är stolt över min son. Jag är stolt över mig själv också, men just nu finns det inget Jag, utan bara ett Vi. Vi är samma.


Jobbig dag (haha det förstod ni säkert inte..).. Kaos både högt & lågt, både hemma & med andra.. Men men, man ska inte gråta över spilld mjölk! De bra stunderna på dagen var bra, vilket är en ljusglimt.. Det är de stunderna som gör att man står ut när det inte riktigt blir som man tänkt sig. Tidig morgon imorgon med lekterapi på schemat, följt av simning för min del sedan luciafirande. Ska bli skoj :)

Sugen på o gå ut. Inget ovanligt när vardagen inte blir som jag tänkt mig.. Kunna släppa en del av ansvaret för o träffa vänner och dansa bort en hel kväll. Men men, man kan inte alltid få som man vill.. En massa måsten denna vecka, och just nu känns det som ett hinder att klara av det själv. Känner mig.. *tänker* behövande? Inte riktigt, men nått åt det hållet.. När blev det så? En av de värsta känslorna man kan känna. Slår ensam med hästlängder, för är man ensam så är det oftast i mitt fall självvalt.. Behövande känns så krävande, typ som att man inte kan klara av det själv. Jag vill inte känna så. Jag vill inte vara så. Jag vill vara mig själv. Stark, smart, den som klarar allt.


Sängen innan jag känner mig så självömkande att jag raderar det jag skrivit^^
XOXO