Rättvist?

Man lär sina barn att livet inte alltid är rättvist, men ibland kan jag inte annat än häpna över hur orättvist saker & ting ändå kan kännas. Jag vet att ingenting är lätt. Alla har sina egna problem att handskas med, men när ska det sluta?
Känns som varenda dag är en prövning, och med det menar jag Inte att jag inte är glad eller har lycka i livet, men alltså.. Det är grej på grej på grej på grej som blir struligt, och såfort jag ordnat sak nummer ett kommer ett nytt problem?

Fick veta något idag som kommer sabba min vardag rejält, och jag vet inte ens vad jag ska tänka. Blir arg på Örebro kommun som vill spara pengar, och på regeln "Sist in först ut" på arbetsplatser.. Vet att mycket kretsar kring pengar, men ändå.. Inte allt väl? Jag vill gärna tro att vissa saker beslutas enbart för att det är det rätta. Men tydligen inte.
Massa krångliga saker jag nu måste bestämma om våran fortsatta situation, fast jag inte ens fått all information. Fan, vissa dagar är inte värda att stiga upp för. Idag är en sådan dag kan jag lova, och resten av veckan också. Nån som vill ta min plats ett par dagar?

Känns som allt jag gör är att gnälla. Hela tiden. Jag måste vara sämsta sällskapet ever, för det enda jag gör är att tycka synd om mig själv, klaga och fundera på saker som jag ändå inte kan göra något åt. Jag gillar den glada Mathilda bättre. Tjejen som alltid skrattar, som är nöjd med livet och som njuter av varje dag även när det inte går så bra. Vet inte ens vart hon tog vägen? Insåg bara att jag tyckt synd om mig konstant i en evighet, och fast jag gör roliga saker, umgås och träffar människor som gör mig glad så sitter jag ändå här i slutändan och tänker istället för att njuta av det som är. Varför är det så jävla svårt o bara ta det för vad det är?
Borde sluta att gå ut. Och sluta prata med folk. Egentligen tror jag nog jag skulle trivas i en stuga i skogen utan el&vatten.. Utan en enda jävel i närheten, ja förutom Fabian då. Men det vore ju synd o plåga honom liksom^^
Så trött.. Trött på att ingenting går som det ska.
Ha, vilket liv. Ensamstående mamma, taskig ekonomi, en son som jag inte förstår mig på, och mina resurser dras in på ett eller annat sätt. Kan livet bli bättre?
Skulle inte hoppas för mycket, vem vet, imorgon kanske jag bryter foten...

XOXO