Vissa dagar..

Ja, vissa dagar är fan inte värda att stiga upp på.

Ska egentligen inte klaga, dagen har passerat rätt bra.
Men är just nu sur över allt & inget, känner för o böla över minsta grej för att sedan i nästa stund skratta hysteriskt åt något som inte ens är småkul..
Trött, beror nog mycket på det. Dagarna går mycket bättre med Fabian, jag har orkat mera, vilket har resulterat i bättre beteende från honom då han får vägledning 24/7 i hur man ska och inte ska göra utan massa tjat & skrikande, men kvällarna..!
HerreJesus, gör så att det upphör! Gap, skrik, fula ord, spottas, retas, härmas, sparkas, you name it. Han blir så uppspeedad att jag inte får ner honom i varv, och då kan jag inte få honom att ligga stilla, sen gör han det hela till en lek och bara springer runt, runt, runt tills jag fångar honom och då slår han till. PANG! Stenhårt, och jag får typ ge all min kraft för o hålla i och få tillbaks till sängen för o börja om hela proceduren, plus att all min viljestyrka går åt till att INTE höja rösten. Enklare sagt än gjort. Idag lyckades jag bra.
55 minuter av alla förolämpningar jag någonsin hört (Ja, som han skrek, inte jag^^), slag, sparkar, fyra varv upp från sängen runt i lägenheten och tillbakaburen av mig, spottande och till sist gråt av utmattning. Inte en enda gång tappade jag humöret. Jag är stolt, skrämmande stolt. Känns som jag just gjort något i klass med att skapa fred på jorden eller kommit på botemedel mot HIV.
Energin försvann, all ork. Tror lite av min livsglädje dog en aning när han väl somnade, kunde inte ens känna mig glad att han verkligen somnade för jag var så trött.

Skulle efter han somnade ha diskat, sorterat mina sopor och skurat mitt badrum. Istället läste jag en bok och drack en kopp te med Erica, det var allt jag orkade med. Det var då irritationen kom smygande, för jag är så trött! Men inte sovatrött, utan mer trött i huvudet för o behålla mitt lugn, leda, planera, göra moment och anpassa hela min dag.
Med surt humör kommer tvära svar, frågor som jag inte borde bry mig om att ställa och tankarna på en barnledig afton med massa vänner. Tror bestämt jag ska fråga någon vänlig själv om mitt barn är välkommet juldagen, jag vill ut. Jag vill dansa, jag vill träffa mängder av folk jag inte känner.
Jag vill bli sedd. Jag vill veta att folk tittar på mig, för jag är fin att se på. Jag vill höra att folk skrattar med mig, för jag är rolig. Jag vill stå i centrum och höra hur bra jag är.
Är det hemskt att vilja få lite uppmärksamhet ibland? Okej, jag vill ha det rätt ofta, det erkänner jag. Men är det fel? Är det fel att vilja vara omtyckt? Att vilja känna sig bra?
Ooooh herregud, jag är knäpp. På riktigt. Jag inte bara suktar efter komplimmanger och smicker, jag är också ett kontrollfreak som har problem med att kompromissa, och hatar att behöva prioritera bort något. Jag vill ha allt.

Se mig. Hör mig. Bekräfta mig.

Aja, dags o försöka sova. Får väl ligga där o blunda till radion i värsta fall..
Måste orka städa imorogn, vill ha allting klart tills på fredag. Blir borta hela helgen, och jag lääängtar så till julafton! Mysmysmysmysmys!

XOXO