En veckas tystnad.

Fortfarande snorig, segt som fan, och huvudvärken tar livet av mig.

Inte gjort mkt idag alls. Vilat, vilat, vilat. Därimellan gjort frukost, gjort lunch, städat lite, gosat med Fabian, lämnat Fabian hos en vän, gjort mat. Men mest vilat, Fabian måste haft tråkigaste dagen någonsin. Stackars barn.

Känns jobbigt nu. Mkt.
Vi har tjaffsat en del, jag har varit sjuk & på dåligt humör, han har varit gnällig & inte så aktiverad som han brukar.. Och så ska han snart vara borta så länge. En vecka, känns som en evighet. Vad ska jag göra då? Vara tyst. Ha, ett skämt. Jag som inte ens är tyst när jag är ensam liksom.
Och då är jag allvarlig, jag pratar dygnet runt, även om jag faktiskt är själv. Upprepar repliker på filmer eller avsnitt av serier, gärna flera timmar högt, för mig själv. Sjunger med i musiken på radion. Pratar med mig själv framför spegeln. Läser högt ibland.
Och nu tyst. Tyst. Tyst. Tyst. Tyst. Tyst.
Utan honom. Haha vilket iof är väldigt tur, för annars hade det ju varit ännu svårare haha. Mina grannar kommer ringa snuten i tron att jag dött & ligger och möglar i min lägenhet.
Herregud.
En vecka utan honom. En vecka tyst.
En vecka utan kramar och pussar, utan godnattsagor och mys. Utan jobbiga "jagmåstekissa" mitt i nätterna när jag precis somnat & han kommer upptassande.

Men det är annat med. Saker som inte går att förklara, och som säkert inte går att göra något åt. Eller jo, går väl att göra något åt, men har inte den energin. Så det får vara som det är helt enkelt.
Imorgon har jag tre samtal jag måste ringa. Och då menar jag måste. Jobbigt.
Jobbigast är att jag haft så mkt, och inte mått så bra så allting fått vänta och jag har skjutit upp saker som skulle ha gjorts. Och nu är det sånna stora måsten att det verkligen måste göras även om jag inte orkar. Fan.
Som jag skrev igår: När jag är sjuk, då är allt väldigt jobbigt.

Aja, sova, så jag verkligen kommer upp och gör det jag ska imorgon, trots snorig näsa.
XOXO