Haha, vad är felet på människor? :P
Suttit och läst en av favoritbloggarna nu på morgonen, med kommentarerna till (allt för o fördriva tid ihop med att "ta det lugnt") och kan inte sluta skratta åt vissa människor. ( http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/ )
Att skriva blogg är som att skriva dagbok. En del gillar det, andra inte. Hur man skriver den är upp till var och en, eller? Jag ger ut mkt i min blogg. Personligt, privat och ibland saker som andra aldrig skulle ge ut om sig själva/sitt liv.. Men vet ni vad? Det är min blogg.
Tror det speglar sig lite i hur man är som person också. Jag har lätt för nya människor, jag pratar mycket, är social, hörs & syns mkt. Därför är det inget konstigt för mig att x antal människor i världen läser om min usla morgon, mitt dåliga humör, hur jag mår eller vad jag gjorde till kvällsmat igår. Roar det dom? Så härligt. Hjälper det mig att skriva ner allting? Ja. Att få kommentarer, pm, sms eller samtal efteråt kan vara otroligt skönt. Ibland kanske man inte vill lyfta luren och ringa någon, utan bara få ur sig allting. Precis allting, och sedan efter det få ett samtal där man egentligen inte ens behöver förklara varför man haft en skitdag, dom har redan läst & förstått.
Just inlägget jag läste med kommentarer och reagerade på var om barn. Vad man skriver om sina barn, sina liv och hur man skriver om sina barn. Är jag en hemsk människa för jag i flera blogginlägg skrivit att vi har det jobbigt hemma? Att vi behövt hjälp för att klara våran vardag? Gör det mig till en sämre mamma att jag vid några tillfällen skrivit att jag är trött på att gå upp & mötas av ytterligare en dag till av bråk?
Jag tycker inte det.
Det är att skriva det man känner för att skriva, det man vill skriva, det man behöver skriva, för att sedan ta tag i något annat utan all dålig energi.
Min blogg. Skriven av mig, om mig, och även för mig. Hade jag inte fått ut något av att skriva, så hade jag inte gjort det, det är inte för någon annans skull jag gör det men blir någon road av mina rader så är ni välkomna ;)
Jag skriver den ju trots allt själv, så jag skulle ju inte skriva något jag inte vill dela med mig av.
Min son är det mest underbara, perfekta, vackraste och mest glädjegivande mirakel jag varit med om. Trots dåliga dagar. Han ger mig så mkt, och allt jag känner när jag tänker på honom är kärlek. Även när vi bråkar. Även om han säger tokiga saker. Även om han beter sig illa.
Herregud, jag är hans mamma! Om inte jag älskar honom mest i världen, vem gör det då? Likaväl som jag vet att min mamma älskar mig, även när vi inte kommer överens. Jag är 25 och min mamma beklagar sig ännu över mitt beteende och mina val i livet. Inte i en blogg, inte på fb, men med ett samtal till en vän eller någon i familjen. Det är lite så vi fungerar som människor, vi är inte skapta för att vara ensamma om allt.
Vi är flockdjur, och tyr oss till andra.
Vad vore livet utan vänner? Utan familj? Utan socialisering?
Att vi haft en dålig dag hemma tyder inte på att jag älskar mitt barn mindre den dagen. Den dagens dåliga energi får jag ta tag i, bearbeta på mitt sätt (eventuellt genom min blogg) och sedan får den mig förhoppningsvist lite starkare & lite positivare till dagen efter, då jag klarar mer. Kanske hanterar situationen annorlunda, eller helt enkelt bara mår lite bättre för att ha fått ur mig allting.
Idag känner jag mig som en mindre bra mamma. Inte för vi haft en dålig morgon eller något, men för att plutt är på fritids till fem så jag kan vila, spara på rösten och orka med mornar & kvällar denna vecka. Det ger mig sjukt dåligt samvete, trots att han har skoj på barnomsorgen och han har saknat sina vänner såååååå mkt veckan då han varit borta. Vill vara med honom, men just nu är jag inte kry. Får helt enkelt göra alla galna saker nästa vecka när jag mår bättre! :D
Så ja, sluta döma någon efter rader i en blogg, gör det dig missnöjd att läsa så läs inte.
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar