"Det är en tolkningsfråga"

Värsta dagen på länge. Ändå sitter jag och skrattar. Åt honom, åt situationen och en hel del åt mig själv.
Känner att detta skratt lätt skulle kunna bytas ut mot tårar men personen i fråga är inte värd det.

Jag slösade över två år på dig. Två år där jag gav kärlek, värme, energi. Två år där jag delade med mig av allt, även mitt innersta. Två år där du litade på mig fullständigt och övertygade mig om att vi faktiskt skulle ha en framtid ihop.
En så enkel fråga, "ni hade ett förhållande i x antal år?" och svaret som kommer gör att det blir helt jävla tyst. Kändes som att det passerade timmar, min mage vände sig och jag har aldrig svettats så mkt på så kort tid (och det vill inte säga lite, jag svettas alltid och mycket men detta tog alla rekord!).
"Det är en tolkningsfråga".
Haha.. Ja så kan man ju också se på saken!

Överlag betedde du dig som att allt var ett jävla skämt.. Svar som "Det beror på hur man tolkar det", "Jag vet inte", "Jag minns inte" och "Det beror på hur man uppfattar det" var mest använda.
Det, blandat med lögner, utgjorde förmiddagen.

Hade med mig bra stöd vilket jag är tacksam för då det blev en påtvingad släktträff med, det var högst oväntat! Lite stelt sådär som man kan tänka att det blir när man ska träffa familjen, omständigheterna var väl inte dom bästa ;-)

Det tog längre tid än vad som hade behövts. Du gav en halv bibel till svar på allt, din egen skruvade verklighet eller ett hopkok av lögner. Med tanke på narkotikabrottet som hålls mot dig i eftermiddag kanske det är så du ser världen, vad vet jag?

Jag själv koncentrerade mig på att hålla ihop mig själv, svara ärligt på frågor och på att för allt i världen undvika att titta på dig. Smart val då du hånlog genom hela processen. Haha ja, du verkade ha vanan inne för det där. Bekväm som i ett andra hem ^^

Asså.. Kan inte sluta skratta, hela situationen är så jävla absurd. "Det kan ha varit någon annan som skrev men om det var jag så minns jag det inte. Det var ingen stor grej, lägger inte oviktiga saker på minnet. En liten dispyt bara".
Vilken jävla värld lever du i?!
Att hota att förstöra någons liv, skicka folk in på sjukhus och förklara att man just gjort så att ens liv blir till ett helvete, DET ÄR INTE EN LITEN DISPYT!  Det är att bli tokjävlahelvetesarg i min verklighet. Det är att bli så upprörd att man inte längre tänker klart.
Jag hoppas för allt i världen att de, trots mina korta svar och dina jävla noveller du slängde ur dig, förstår att detta är allvar och att du tillsammans med narkotikabrottet och misshandeln av en annan tjej får ett straff. Ingen ska behöva bli så rädd som jag blev.

Aja, nog om det. Jag överlevde. Jag var där. Jag gjorde rätt sak att göra.

Snart kommer Elin. Jag ska dricka fyra koppar te, minst, och sedan vila. Det tog på krafterna. Allt.
Att se dig, att höra dig, att känna sig liten & obetydlig, att ha publik och att under hela den tiden också ställa sig frågan "Var det värt det?". Både till dig och mig tror jag. Var det värt att slänga bort två år? Kanske, man lär sig av sina misstag. Var det värt, för dig, att ljuga och förminska mig därinne för att slippa lindrigt undan? Vem vet, det får jag veta när domen kommer. Kanske tjänade du på det.
Men ja, viktigaste frågan egentligen att ställa är väl ändå "Gjorde jag rätt och skulle jag göra det igen om det behövs?" Ja, alla gånger om.