Om jag kunde drömma.

Läste igår. En av favoriterna, del ett i twilight. Ja, om jag kunde drömma heter den för er som inte vet.
En bok som fängslar mig lika mycket varje gång.
En bok där mannen är så egoistisk som en människa omöjligt borde vara och där hans kvinna är en leksak som gör allt för att vara till lags. Där hon trippar på tå för hon inte vet vart hon har honom.. Han sätter sig själv först även när han tror att han inte gör det för hon får aldrig välja själv. Men den är så sjukt bra, för sättet den är skriven på gör att man verkligen känner det som står. Dessutom humor på hög nivå, skrattar hela tiden.

Fick domen idag. Ett skämt. Men ja, ändå en ståndpunkt från min sida, hit men inte längre. Budskapet gick inte ända fram dock.
Redan samma dag kom charmen fram. Den som alltid gett mig fjärilar i magen. Den som alltid gjort att jag glömt bort att vara arg.
Den som alltid får lögnerna att verka obetydliga, inte viktiga alls.
Idag kom först sarkasmen, sen besvikelsen. Där du förklarade att du trodde bättre om mig, att du sa det du behövde för din egen överlevnad men du inte menade det. Att en vän inte gör såhär.
Men det du gjort då? Räknas bara det du känner? Varför såg jag inte det förut?

Jag ger det max fyra veckor så kommer irritationen från dig. Alltid samma mönster. Det som jag alltid faller för.
Vill göra det nu med men det är omöjligt. Nu när jag faktiskt vet vad du går för och förstår det på riktigt kommer du aldrig lyckas igen.
Men vanan. Den är så stark. Ibland är det svårt att tänka att du är falsk för du spelar så löjligt bra. Manipulativ. Ditt standardverk. Allting går att köpa och är det för dyrt så pratar du till dig det.
Önskar jag hade haft en sån förmåga då och då. Den verkar behaglig, att alltid få som man vill.

Skrattar en del idag till och från. Det här måste svida, inte sant? En enda gång i ditt liv som du står där utan det du vill ha. Mest ironiskt är ju att du inte vill ha men du vill inte bli utan.
Alltid behändigt att ha en dörrmatta.

Jag vet att jag kommit långt. Ett halvår utan dig. Ett år utan dig som partner.
Jag är en bättre mamma. Jag tar bättre hand om mig själv och mina vänner. Jag är en bättre människa över lag.
Jag skrattar mer, jag tar tag i mina problem på ett annat sätt.
Jag har kommit längre än jag trodde.
Ändå gör det ont nånstans därinne. En liten del som skriker efter dig som du var innan jag visste hur allt låg till. Saknad efter ett naivt jag helt enkelt.
Galet, jag vet.

Ringde jourtelefonen idag. Fick stöd och råd samt uppmuntran. Behövligt.
Skrev med en vän om besvikelsen över domen och fick höra att det är bättre än inget. Det behövde jag höra.

Snart en kopp te med en vän, spela fia med knuff med Fabian sen läsa en ny bok. Behöver det.

Gör om, gör rätt.