Jaha. totalt jävla ärlig.

Jag är så arg.
Arg på allting. Besviken på folk i min närhet. Trodde folk runt mig var mer omtänksamma. Kanske skulle visa att dom var det i en situation som denna.
Arg på mig själv.
Arg på allt runtomkring mig.
Besviken på mig själv.
Rädd för att jag alltid ska känna såhär.

Dessa två dagar. Helvetet rent ut sagt.

Kan inte sova. Ångest. Ilska. Tårar. Ensamhet. Raseri. Saknad. Otrolig saknad av något som inte är verkligheten. Ännu mer ilska.
Hur kan jag ha så mycket hat i min kropp?
För det är så jag känner. Jag hatar dig. Jag hatar dig för att du förstörde mitt liv. Inte en gång utan tio. Och jag lät dig göra det. Gång på gång på gång på gång. Och efter varje gång njöt jag så mycket av den falska känslan av trygghet du gav mig. Jag kände mig... Speciell? Omtyckt?
Sedd.
Det är nog mest rätt ord.
Jag visste att det inte var så men det kändes bra att tro. Att tro att någon lyssnade. Att tro att någon brydde sig om. Att tro att jag var viktig för någon som person. Inte bara mamma, utan som nått mer.

Arg på mig själv för jag inte såg att det bara finns en person i världen som betyder något. Det finns bara en enda människa på denna jord som jag behöver vara viktig för, det gör mig förbannad att jag inte förstog det.

Besviken på folk överlag idag känner jag.

Vill att livet ska vara lättare.
Vill att någon ska säga att det blir bra, det skulle underlätta enormt.
Jag vill inte vara ledsen...


Hälsade på mamma idag. Det gjorde mig så jävla rädd. Tänk om nått händer? Jag är rädd att hon inte ska bli bra.
Jag behöver min mamma.

Åh herregud. Jag måste sova. Jag måste verkligen lugna ner mig.
Jag måste lugna ner mig, lägga mig, somna och vakna imorgon. Gå upp och ha en bättre dag än idag.
Allt annat är tekniskt omöjligt. Jag går sönder annars.

Känner mig trasig.