Så jävla!

Vart en så jävla bra helg, med så jävla mkt grillat och så jävla mkt egentid! Jävla blev mkt just nu hahaha!

Grillat två dagar i rad, är röd som en kräfta, flagar lite, haft underbara vänner runtomkring mig, druckit gott, kollat folk som spelar basket (jag körde några testskott men sen när, för mig, okända människor dök upp & var med satte jag mig och tittade. Nästa gång ska jag vara med :) ) sovit, ätit rulltårta och bara varit jag. Bara jag. Inte mamma och inget annat heller egentligen, bara jag.
Underbart.

Umgåtts mkt med J (Inte J, utan andra J haha) och det har vart sjukt skönt. Känns verkligen som jag hittat en vän där, hoppas verkligen det. Humor, charm, snäll och fin att titta på haha, kan inte bli så mkt bättre ;)

På tal om J så fick jag samtalet jag fasat för i flera månader häromdagen. "Ville bara informera om att J kommer ut på tisdag".. Jag bröt ihop. Alltså bara sådär, mitt på köksgolvet i en hög och kröp till skåpet för lugnande (Nya jag fått som btw gjorde mig fucked up apradar några timmar sen däckade mig i 15 timmar... Måste bytas snarast!)
Vet inte varför, vet inte varför, vet inte varför. Bara från ingenstans. Visste ju att dagen skulle komma, snart dessutom, jag är inte dum. Men ändå.

Usch, om ändå "Om & Men" inte fanns, vad livet skulle vara lättare då..
Så tisdag. Från det kommer jag gå på helspänn. I min fantasi en dag eller två.. I verkligheten? Ja, kanske ett halvår eller längre. Samtal.. Sms.. Oväntat besök.
Vet inte ens hur jag skulle reagera. Inte alls. Ber därför alla jag känner att INTE komma utan att ringa/skriva först. Och svarar jag inte i telefonen så skicka ett sms, lär ha mkt ljudlös...
Jag är inte rädd för denna person, han skulle aldrig skada mig. Jag är rädd för min egen reaktion. För vad som kan hända, vad som kan sägas, vad som kan ske överlag.
Men inte för personen. Innerst inne en snäll människa men som har extremt svårt för känslor.. Där har jag min egen analys som jag inte tänker dela med mig om för jag tycker heller inte synd om personen och vill inte att någon ska tro det.

Jag är också rädd för tystnaden. Kanske mest rädd för den. Tystnaden som kommer av att han inte skriver, ringer eller kommer. Känslan av att ha blivit bortglömd så snabbt. Att inte ha betytt något.
Jag slösade tre år av mitt liv på denna människa. Tre år av dåligt omdöme. Där jag förändrade mig (Absolut INTE bara till det sämre som vissa tror) till max för att vara till lags. Jag böjde mig tamigfan ut&in för att lyckas och ändå var det inte alltid att det räckte.
Det tog mig över ett år att inse att felet inte bara låg hos mig. Vet nu att vi passade bara inte ihop.
Ytterligare 4 månader och en vecka (ja, jag har hållit räkning tillsammans med min psykoterapeut) att fatta att felet faktiskt inte alls låg hos mig. Att bara vara bortglömd är lika illa som att jag faktiskt skulle höra något. Vissa kommer inte förstå det, och det är okej, men det är svårt helt enkelt. Ingen i mina skor (alltså endast jag..) kommer förstå hur jag känner, hur jag tänker och vad jag tycker. Tystnaden för mig bevisar någonstans att jag ansträngde mig till det yttersta och lite till, förstörde så mkt runt om mig, utan att det egentligen någonstans spelade någon roll. Att dessa år skulle vara bortkastade.. Jag vill inte det. Jag vill tro att det någonstans satte spår även hos honom. Inte bara hos mig. Både bra och dåliga. Okej, kanske helst dåliga hos honom, så jävla generös är jag inte att han ska må bra av att tänka på mig, den tillfredsställelsen ska han inte ha, men iaf.. Nånting.. Nånting...

Hur fan klarar folk av att gå vidare? Alla jag känner träffar, partner, byter partner, skaffar barn till höger och vänster utan två föräldrar, gifter sig, skiljer sig, är kära på en kvart och 45 minuter senare hatar dom varandra.
Hur kan ni leva ett normalt liv? Har ni inga känslor i kroppen alls? Hur klarar ni att släppa den som ni älskat över allt annat (förutom era barn, ingenting går upp mot den kärleken) och sedan hitta en ny? Utan att jämföra, utan att tänka på den ni älskat innan...?
Jag kommer vara ensam alltid. Forever alone. Hahaha nej det kommer jag inte, men kändes bra att skriva det. Jag är awesome, att jag skulle leva ensam resten av mitt liv är fan mindre än noll %, finns inte en chans på världskartan!

Jag har alltid älskat mig själv, även under de tre år jag ändrade mig, men jag tänkte att det var väldigt lätt att bara kunna föra mig lite till, lite bättre. Jag ångrar inte dessa tre år. Jag ångrar inte att jag blev nån annan. Jag var lika bra innan som jag var då, varken mer eller mindre, har alltid gjort mitt yttersta för att vara mitt bästa jag. Det jag ångrar är att jag gjorde det för någon annans skull. Jag har lärt mig massor, både hur jag vill leva, vad jag vill göra, saker i min vardag och hur man kan göra i vissa situationer för att inte bli missförstådd.
Jag har blivit ett ton visare. Det gör mig glad.
Mkt från de tre åren gör mig glad, jag har fått en helt annan självinsikt, jag ser på mig själv lite mer från andras ögon, jag har även Efteråt lärt mig vad jag vill med mitt liv. Fått en bra medicin, går på en arbetsrehabilitering som jag gillar, uppnått ånga av mina personliga mål i diverse saker. Helt själv. Jag har alltså (som jag älskar mest) lärt mig att jag klarar det själv. Jag behöver ingen annan.
Fast jag lärde mig också att älska någon annan än mig själv, det är en stor grej. Nu var det ett jävla stolpskott, men han är den första jag verkligen känt så för och jag vet att jag kommer känna det igen, med någon annan. Att älska någon är en underbar känsla som jag hoppas alla får uppleva minst en gång i livet. På riktigt älska, inte ett "Åh, vi har känt varandra tre veckor, jag tror jag älskar dig"-älska... Jag hoppas att nästa man jag träffar är nån bättre.


Nej, nu ska jag spela lite och njuta av att min tröja luktar godare än någon annan människa jag känt lukten av ^^
Och nej, det är inte mig själv jag pratar om hahahahaa, finns någon som tydligen luktar godare :D
Puss hej!