"Men du verkar ju frisk".
Haha, alltså.. HAHAHA. Klart som fan jag verkar frisk när jag spenderat x antal år på att prova fram medicin.
Eller:
"Du hör inte ihop med sådana på idiotställen, du är ju för smart för det".
Man ba va?! Jag går på dessa ställen för att arbeta upp min förmåga och göra en bedömning, hur mkt klarar jag av innan jag framkallar ett nytt skov och sedan kunna hitta ett jobb där jag kan hålla mig på den nivån.
"Din medicin gör dig si & så, du borde försöka sluta.."
Nej, min medicin gör att jag fungerar. Utan min medicin fungerar jag inte. Punkt och slut på det ämnet.
"Tankens kraft, man måste vara mentalt stark"..
Där finner jag inga ord.. Eller jo, om möjligt att det gör mig ledsen att folk ser mig som mentalt svag, det kan ju inte vara en komplimang iaf haha.
"Men du har ju pluggat på universitetet och haft massa jobb, dig är det ju inget fel på!"
Nej, det är inte "fel" på mig och ja jag har haft jobb och studier men jag klarade inte av det för jag är sjuk. Nu medicinering därav massa nya försök för att se hur mkt bättre det går.
"Man kan inte gå hemma och intala sig att man inte kan.."
Vill jag gå hemma? Nej. Alla som känner mig vet att jag kämpar hela tiden med att komma ut i arbetslivet och för att klara av min vardag lite bättre varje dag.
Trivs jag med att gå hemma? Nej. Jag hatar det och har legat på sedan i januari för att få komma ut i någon form av sysselsättning. Nu har jag möte i Augusti om praktik, längtar massor!
Tror jag att jag inte kan? Nej. Med rätt timmar och uppgifter kommer jag klara det galant så Sluta tala om för mig att jag går hemma för jag inte tror jag kan eller för det är bekvämt eller för att jag bara känner för det.
Skulle kunna fortsätta i ett halvår med dessa lines, men stannar där.
Detta inlägg är INTE riktat till någon speciell person, absolut inte. Det gäller människor överlag men med kommentarer jag fått höra till och från fan sista fem åren då min värsta period startade och får fortfarande höra dessa saker... Vad är det med folk?
Olärda? Måste ju vara det.
Jag lider av en sjukdom, det är vetenskapligt bevisat att den finns och vad den ger för symptom. Det betyder INTE att alla upplever den likadant som vissa tror utan alla upplever den olika på olika sätt med olika delar av symptomen.. Jag är inte mer sjuk eller mindre sjuk än någon annan som lider av bipolär, det vill jag inte framhäva. Jag vet bara hur sjukdomen påverkat mig och mitt liv, inte så charmig historia. De som varit med nära vet hur det varit, och dessa människor är få, och ingen annan kan föreställa sig det. Inte ens min familj vet hur det varit alla gånger och har inte alltid funnits där, men det är okej. Jag kräver inte att alla runt mig ska stå givakt och fånga mig när det går åt helvete, jag vill bara veta att någon finns där.
Bara jag vet att Fabian inte är ensam när det sker, han har redan tagit alldeles för mycket stryk av mina upp och ner gångar.
.....................
Nytt ämne innan jag blir mer arg och irriterad.
Dagen:
Mamma ringde och väckte mig, sen åkte vi och handlade inför kalaset. Mycket blev det men nu är allt fixat utom plastmuggar som jag glömde, får kolla i affären häruppe. Massa bak i veckan, städ med. Mindre skoj, hatar verkligen min lägenhet just nu. Vet inte ens varför.
Eftermiddagen blev det restaurang med bästa E. Det var gott, sällskapet förträffligt och det avslutades med glass. En jäääättestor glass. Gott som bara den! Mkt kramar med, behövde det. Kinkig dessa dagar märker jag så längtar till helgen med kramkalas och massa barn som leker och vill ha närhet samt fika. Min helgsambo uteblir tyvärr av anledning jag inte tänker gå in på, vilket känns tungt. Inte tungt som i "åh jag kan inte leva en dag utan dig" utan jobbigt för jag får för mig att han ska upptäcka att det går prima att vara utan mig så han ska fortsätta att utebli och sen vara borta.
Kanske larvigt men dessa hjärnspöken har förföljt mig i fan över en vecka nu... Det ger mig ont i magen.
Nu när jag tänker efter kan ju det vara anledning till moodswingsen och närhetsbehovet som ökat till max. Ju mer jag tänker på det desto mer säker blir jag. Jag måste släppa det. Han kommer inte försvinna (Jag är för bra för att någon skulle tappa bort mig haha) och snart är det som vanligt igen.
En helg till bara.
Resa till Kolmården den 29 juli med fick jag brev om. Funderar på att ta med Fabian och åka, bara vi två. Inte bestämt mig än, men kanske. Vore mysigt.
Torsdag blir det städ. Lånar Ns dammsugare och röjer lägenhet och skurar badrum. Och bakar. Och tränar. Hej & hå att jag kommer vara trött!
Skulle tränat idag men blev inte så. Imorgon kanske? Iaf en lååååång promenad om solen är framme. Eller ja, så länge det inte regnar och är kallt. Mina ben skriker efter motstånd så kanske till och med joggar lite. Vill träna nu men tagit tablett så det motverkar ju varandra isf...
Nej, ringa Å sen sova sig lite.
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar