Att ta sig framåt.

Att ta sig framåt, dit man vill, kan ibland vara jobbigare än annars.
Idag är en sån dag där allting kommer bli en utmaning.. Bara att stiga ur sängen tog emot, inte för att jag är trött, utan för att jag helt enkelt inte kände för o stiga upp, för att jag inte ville ta tag i denna dag..

När saker inte går som man vill, hur gör man då? Om det inte finns en lösning, eller ett svar..?
Jag kan inte få någon att göra som jag vill bara för att jag vill, det krävs handling och en tanke där bakom, samt att personen i fråga har åtminstonde någorlunda samma tankar redan innan. Att kontrollera en annan människa känns ungefär lika lätt som o lyfta koppar med tanken eller att få jorden att snurra baklänges, inte så lätt med andra ord.
Tror jag under senaste dygnet hört fler klyschor och ordspråk än jag gjort under halva mitt liv.. Och vet att dom stämmer, men det är svårt att ta till sig just nu. Kanske längre fram.. För just nu vill jag bara gräva ner mig..
Inte ens i form för o kämpa mig framåt och vidare.. Inte alls faktiskt.
Undrar hur länge det kommer kännas så? En vecka? En månad? En kvart..?
Vore ju skönt om det gick över..


Fan, hur står folk ut? Vet att jag är skapligt efter i utvecklingen eftersom min första gång att känna såhär kom nu när jag ska fylla 25, inte 15.. Men ärligt, hur orkar man träffa någon, om det finns en möjlighet att det slutar såhär? Känns ju helt meningslöst.. Har ju liksom två val i detta läge.. Två val..
Att antingen rycka upp sig, gå o träna, lägga energin på annat och försöka se framåt..
Eller så kan man handla fjorton kg godis, leta på en bra film och böla lite till, i förhoppningen om att det ska visa sig vara ett hemskt misstag som rättas till om jag gråter tillräckligt mkt, visar vad jag vill tillräckligt mkt, eller bara för att jag är just så speciell som jag kännt mig sista tiden..
Vet ju vad jag borde göra.. Men vet att det inte kommer bli så. Godis & film it is.. Fan. fanfanfanfan..
Vet inte ens varför jag skriver ner det här, för tanken med o skriva ner saker är att det ska kännas lättare efteråt.. Att man ska kunna sortera lite. Men just nu fungerar det inte? Känns lite som o strö salt i såren på något konstigt sätt. Varje ord jag knappar ner gör att kroppen får lite, lite ondare.. För det är så det känns. Kroppen gör ont, den ramlar isär. Ska det vara så? Ska det kännas som att man inte riktigt sitter ihop.. Ska det kännas som att man är lite mindre värdsom människa än vid denna tid igår? Jag menar, om tanken med att träffa någon är att man i slutändan ska känna sig dum och bortgjord, då vet jag inte om jag vill fortsätta med det...

Förstår inte hur någon som kunde göra mig till lyckligaste flickan i världen, samtidigt kan få mig att fälla fler tårar än jag trodde fanns i mig....

Och hur mkt jag än vill ligga i min säng och vara patetisk har jag ett liv jag måste ta tag i. Jag har en underbar son som jag just nu måste göra frukost till, borsta tänderna på och förbereda för dagis. Jag måste kolla min post, ringa mina samtal och kanske ta en dusch. Hur kan det kännas som att en dusch är det största projektet under min livstid? Känns som att bara duschen kommer vara oerhört svår o ens ta sig igenom..
Haha, jag är en patetisk människa. Dags o ta tag i saker och ting, börjar med frukosten och får helt enkelt jobba mig igenom dagen.. Det kan ju omöjligt kännas lika illa imorgon..?
Och snälla, om morgondagen kommer kännas lika illa, så ljug gärna för mig idag och säg att det imorgon kommer ha gått över..!